Linden. Dikt av Asta 2006-11-23
Där står ett träd. Trädet är en lind. Ensam, ståtlig och kal sträcker den upp sina grenar mot himlen. Under linden står en sten. På stenen växer lava. Med gyllne strålar är en sol utmejslad. Under solens strålar står ett namn och årtal. Framför stenen står ett fång gula tulpaner, nerstuckna i en vas av plast. Runt vasen ligger ett täcke av granris. Många är de årstider som kommit och gått. Snö har fallit, regn har runnit och solen har lyst på stenen. Otaliga är de fotspår som trampat framför stenen. Ibland stått stilla. Ljus har tänts och blommor har planterats, granris har lagts. Ibland har man hört, om man lyssnat noga, ett svagt mummel från dem som stått där. Förlupna ord som "varför?" har man kunnat urskilja. Ännu en höst har kommit till linden och dess sten. Snart är kylan här och inga tulpaner står i vasen. Snön som kommer skall täcka det omsorgsfullt utlagda granriset. Ett ljus står här alltid tänt för att ge en känsla av ljus och frid. Ett ljus för att skänka tankar om längtan och saknad. Kommer det en dag då vi möts igen eller har vi skilts för evigt? Mor lilla mor, vem är väl som Du? //IMAEL 061123 En Evighet. Dikt av Asta 2007-08-28 Jag skulle kunna sitta här resten av mitt liv. Låta varje sekund, minut vara en evighet. Tiden står still och vinden smeker lätt mitt hår. Solen värmer och koppen med kaffe i min hand är het. Jag blundar och framför mig ser, svunna dagar och mormor som ler! Morfar står på strand med bister min, vinkar med sin hand och ber, ro nu in, låt inte båten komma utanför vassen! Mormor som ger godnattkram och puss på kind, morfar som gnuggar, ej nyrakad, kind mot min! Öppnar mina ögon och känslan finns, ni är hos mig båda tills tiden inte längre minns. Där porlar vattnet över minneslundens sten med text om kärlek och tro och hopp, att tiden inte glömmer det jorden gömmer. Jag skulle kunna sitta här resten av mitt liv, en evighet och ändå, så inom kort, vi möts igen och alla bittra tider som gått, finns ej mer och mormor emot mig ler! Jag reser mig sakta, ser än en gång på det som är och det som var. Kaffet är urdrucket och tiden börja stilla ticka sin levnadssång. IMAEL 070827 Det är så det är! Dikt av Asta 2009-10-18 Vi är här en stund på jorden. Lämnar spår och skapar nuet, såsom det är idag, men inte imorgon och aldrig igår. Lever här sida vid sida och ger och tar av varandra. Min mor mötte min far lika givet som din mor mötte din far. Var det bestämt att just jag skulle födas för att vi skulle mötas och stöpas tillsammans? Skapa en ny värld med nya spår, avtryck i varandras själar. Kan du följa min väg fast den är krokig och lång? Emellanåt så är det en uppförsbacke som kan vara svår att forcera men kanske kan du ta tag i min hand och hjälpa mig upp? Så kan jag sträcka ut min hand för att stötta dig i livets kurva. Hur många steg ska vi ta innan vägen en dag tar slut och vi står där, tittandes på varandra, undrande, "Var detta allt?" Har vi då gjort allt vi kunnat och förmått? Har jag räckt ut handen tillräckligt många gånger för att du inte ska tycka att vägen har varit för lång och svår? Har jag sträckt ut handen för ofta så du har blivit buren hela vägen så inga spår syns efter dig? Livet är ett förunderlig gåva och vi har alla förmågan att sätta spår efter oss, göra avtryck hos de människor vi möter och tillsammans skapar vi nuet, för dig och för mig.... IMAEL091018 En fjunig hjässa. Dikt av Asta 2009-10-18 Snusar i Ditt nästan obefintliga hår. Låter Din doft smeka mitt inre. Ett underverk, varken mer eller mindre. Så knubbiga lår och en sån stark hand som tar tag i mitt hår! För att smaka mormor, för att känna mormor. En mage så rund, låt mig få hålla Dig en stund. Känna Din tyngd och värme mot mig. En puss på pannan, mormor kan aldrig få nog! En liten bit av mig men mest av Dig. Stora blå ögon och en rosenknopps mun, det är så Du ser ut just i denna stund. Skrattar högt om man blåser Dig på magen! Pussar Dina fötter och leker tittut! Just så här kan vi gosa hela dagen! Älska Zack, Du är underbar, det bästa mormor har! IMAEL 080930 Några av mina dikter. Jag tycker det är dags att sätta dem på min blogg. t&t

Brillianta idéer!

Ja, om man nu har dem så faller de platt ner på jorden så som snöflingor en vindstilla dag. Sakta dalar de nedåt för att sedan samlas på hög. Här uppkommer den ena planen efter den andra för att få ett jobb och samtliga resulterrar i ett misslyckande. Somliga idéer går så långt att jag kan känna glädjen över att nu har det löst sig! Nu är det på g! Bara för att få ett bistert uppvaknande när planen går om intet av olika faktorer.


Hur svårt kan det få vara att få en fungerande vardag? Ibland är det svårt, från att ha haft ett jobb och en massa glada barn hemma som man har kunnat ge det dom behöver, till en misslyckad person i 45 års åldern utan jobb med ungdomar hemma som inte vill gå upp på morgonen. "Jag skiter i skolan!" "Vi har bara en lektion idag!" Pengarna räcker inte! Inte så konstigt med tanke på att man stämplat slut på de 75 halvtids-dagarna och jobbar alldeles för lite per vecka för att få nån lön att hurra för. Jag kan inte ens köpa mina ungar skor eller kläder! När räkningarna är klara så finns där knappt matpengar kvar. Det är fördj-vligt helt enkelt!


Vi åker ofta till vårdcentralen för koll av den minsta och näst minsta men nu helt plötsligt får vi ingen sjukrese-ersättning, för vi kan ta bussen! Det är helt ok, enligt dem, att vänta i två timmar före samt två timmar efter avslutat vårdinrättningbesök. Okey, det kan jag köpa men ska man verkligen behöva åka buss med andra människor med ett barn som är infektionskänsligt?? Vi har en bit att gå till busshållplatsen, inte långt, men tillräckligt långt när barnet i fråga har reumatism....Han orkar inte samt får ont om han går och han är för tung för att bäras...Hur har de tänkt?? Så vi åker bil, ett tag till, sen får vi skippa tiderna...för bensinräkningen blir större och större.Varje vecka måste vi åka för att få sprutor..sex mil t o r samt att arbetstid går bort..

Jag har absolut ingen idé om vad jag ska göra?! Jag åker inte till mina symöten och detta med jobb...hur ska jag ha råd att jobba när jag inte har pengar till bensin och jag måste ha bilen i jobbet? Jag får förvisso milersättning men vägen till och från arbetet då? Känns som om jag står i en återvändsgränd med näsan tryckt mot stenväggen.

Jag och en till tänkte; "Vi får starta eget!" Hmm, allt faller på någonting hela tiden...mest för att vi bort ute på landet och har för litet kundunderlag eller för dåliga kommunikationer eller svårt att få tag i startkapital. Ett av projekten var mycket lovande men det slutade med att vi jobbade utan ersättning samt blev totalt idiotförklarade, om nu ordet idiot finns längre så passar det ypperligt in här, det blev till att skriva förhindrad på kassakorten....Vem behöver just mig idag när det finns en uppsjö av arbetslösa i Sverige? Jag måste flytta tror jag...men vart?? Det måste vara nära till sjukhus, bra bussförbindelser och en billig hyra samt närhet till en inte alltför dyr affär och sist men inte minst, ett bra jobb! Nä, nu måste jag rycka upp mig för jag fick just en brilliant idé och ska skriva ett mail och skicka till ett ställe där kanske jag kan få napp!!

t&t