Gamla och saknade vänner.

Ibland känns det extra...att vänner inte finns! Det är då jag minns alla goda stunder med gamla vänner från förr. Alla de som accepterade mig som jag var, de i Rättvik , saknaden där, efter dem, är fortfarande stor och ömmande som ett enormt blåmärke. Vi hade något unikt, en stor vänskaplig kärlek som jag inte funnit sedan dess.
Idag så står jag här...ensam med inga vänner mer förutom min syster. Försöker bygga upp en tillvaro som fylls av annat men ibland är det bittert att inte kunna ringa/hälsa på/prata med nån annan utom familjen.
Min älskade Kärlek är den som får ta det mesta av alla tankar och funderingar och grå-vardags-slit. Barnen är vuxna och lever sina egna liv. Ja, utom minstingen då men snart är även han på sin egna plats här i livet.

Ibland funderar jag på om jag ska flytta men vart? Och kanske den största frågan av allt, Skulle det lösa något? Snart 50 år och inte kommit längre än så här? Med de orden kommer nästa fråga; 50 år, Kalas? Ha! För vilka då?
Okey, där gör det inte så mycket för jag har mina barn och barnbarn och för dem ska jag göra något. Kanske en kryssningen med dem?

jaja, mycket gnäll blev det...det första inlägget på evigheter......
t&t