Att rimma är att stimma...

Jag önskar att jag kunde rimma så att du kan förnimma en tidig dags morgondimma.

Tänka att skriva
så att du genom att läsa mitt ord
känner att du sitter vid ett bord
med en brödskiva.

Blunda vill jag så att jag kan se
tiden som gått och inte finns kvar mer.
Tiden då jag var liten och inte stor,
tiden som fanns med mor.

Längtar det gör jag så gott som varje dag.
Efter nutidens mirakel och lycka.
Kanske är det dumt att öda så mycket tid på längtan,
det kan man kanske tycka.
Men jag är jag och du är du och vår tid är nu!

Önskar att det fanns
en plats någonstans
där man fick vara
ett barn i en jättestor skara.
Utan bekymmer eller oro
utan bara lek må ni tro.

Det är rätt lustigt hur allt varit och är,
man gillar, tycker om och håller kär,
människor man möter man sätter ett spår,
kanske förevigt man förutspår,
Gissa kan man men nån annan rår.